10 september
Måndag mitt på dagen, "råkade" skolka från skolan idag och sov 13 timmar istället. Har sovit hur mycket som helst hela helgen, tar nog fortfarande igen mig från hela förra veckan då jag bara sov cirka 6 timmar per natt och inget på eftermiddagarna. Har varit hos min nya familj nu sedan förra lördagen, egentligen har jag hur mycket som helst att berätta om i detalj, men då skulle jag nästan behöva skriva en bok. Allting började bra, det första dem gjorde var att ta med mig till gamla stan där vi åt lunch på en restaurang. Både pappan och äldsta systern pratar engelska och vi kom alla bra överens. Jag var bara lite konfunderad över hur vi skulle bo och förstod inte riktigt varför dem valt att ta emot en utbytesstudent då det egentligen inte alls finns plats för mig. Lägenheten är till och börja med väldigt liten, men läget är perfekt med närhet till allt. Såhär lite mer än en vecka senare känns det ändå rätt okej, dock lever jag fortfarande till viss del i mina resväskor, jag sover i äldsta dotterns säng och hon på en madrass på golvet (ibland tvärtom) och har mina två byrålådor i yngsta dotterns rum. Tar mer och mer plats hela tiden, känner mer och mer att jag kan stå ut såhär i ett år om distansen till skolan löser sig. För tillfället tar jag den publika bussen till skolan, vilket inte är att leka med. Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska göra med allting, men lösningen är på ingång. Familjen är i alla fall den bästa jag kunnat få tror jag. Det jag hade bra förut har jag inte nu och tvärtom, man får prioritera.
Första dagen fortsatte bra, med promenad i gamla stan, manikyr på salong och avskedsfest för hennes kompis som åkte till Kanada, nu cirka en vecka sedan. Men allt kan ju inte vara perfekt. Jag som hade trott att vi bara skulle hem till kompisen hade också tyckt att det var okej att ta med mig kameran, vilket jag kom att ångra några timmar senare. Planerna blev ändrade och det hela slutar med att vi blir rånade, hon på sin mobil och jag på mobil och kamera. Jag kände mig så extremt dum, men såhär på efterhand har jag kommit fram till att jag aldrig hade satt mig själv i den situationen, hade jag vetat vart vi skulle hade jag aldrig tagit med mig den, det hade aldrig hänt. Ändå är det svårt att inte känna sig dum, speciellt när man reagerar med sin naturliga instinkt och blir dragen i håret och får skrubbsår på knäna. Chocken kom såklart senare, och det är fortfarande svårt att känna sig trygg, men det blir bättre för var dag som går. Dock kan jag fortfarande inte riktigt förstå att det är sant, allt blir bara så jävla mycket jobbigare - för att inte tala om alla fina bilder från min födelsedagsfest som tyvärr fick ta och stanna i mitt minne. R.I.P. Kamera 1 - Brasilien 0708! <3
