Inte lika blek längre
Söndag kväll, har inte skrivit på länge, har bara inte blivit så. Näst äldsta systern har tagit patent på datorn, som för i övrigt har en hastighet på ungefär en promille per ljusår, så jag sitter vid min. Hade tänkt skriva ett mail till Via Mundo, men skitungen är som vanligt egotrippad och kan såklart inte låta mig - som inte har en fungerande taklampa, inte har en kompis hemma, inte har tv på sitt rum, inte kan prata med någon - gå in på Internet lite.
Har äntligen fått lite färg, eller lite är väl att underdriva. Var på någon konstig "park" idag, från typ halv 11 till klockan 5. Lite väl lång tid tyckte jag, solade och badade första halvan, åt lunch och somnade med halsont i skuggan. Ingen aning om hur länge jag sov, men länge. Hoppas jag inte blir sjuk, måste till Via Mundo.
Har tänkt mycket fram och tillbaka senaste veckan, sen jag hade mitt första serious talk på Via Mundo. Har kommit fram till att jag inte kan bo såhär länge till, det hindrar mig från att leva mitt liv - okej det här är bara början, men det är nu jag måste bygga upp ett liv också, och jag kan knappt räkna längre hur många chanser den farliga bussresan på 40 minuter har förstört för mig. Okej, det är inte själva bussresan i sig, för den är helt okej - det ända man kan göra är att tänka och titta ut på livet som levs utanför på gatorna, vilket fortfarande är väldigt intressant för mig att se. Det är som jag och Via Mundo säger, vissa saker kommer bli bättre med tiden - men avståndet kommer ändå alltid vara ett problem. Jag kan inte bo här längre, på torsdag har jag vart här i fyra veckor, det har vart extremt intressant att se hur annorlunda det är här ute i jämförelse med inne i stan. Jag har ett år på mig, jag kommer att kunna återvända och jag vill fortsätta att vara kompis med familjen - och hoppas att dom verkligen förstår att det är avståndet som är problemet. Det kommer på samma gång bli jobbigt och en lättnad att byta.
Beijos
