Brasilien 07/08

Har hur mycket som helst att berätta känns det som, men egentligen har jag nog inte det. Jag vet inte. Idag är det i alla fall två månader sedan jag kom till São Luis, tre dagar sedan var det två månader sedan jag lämnade Sverige. Ja, det tog tre dagar. Har redan gjort en två månaders reflektion så vet inte om det riktigt är läge för det igen. Å andra sidan finns det väl en hel del mer att skriva om, men har inte tid att skriva en bok just nu - även fast jag helt klart någon gång under min livsstid kommer att göra det. Kom hem från portugisiska lektionen på Via Mundo, snack med Juliana och promenad och lååånga diskussioner med Bella, för ett litet tag sedan. Jag måste säga att jag är lite besviken över att Via Mundo aldrig kommer att kunna bli något stöd på riktigt, får klara mig själv - men det ska väl inte bli några problem. Dock hjälper dem till med en del saker - på ytan - men att försöka gå djupare in på något annat än det kan man ju bara glömma, men så är det väl med det mesta i det här landet, och hela världen också för den delen. Tur att man är självständig. Byta skola verkar det inte som om att jag kommer kunna göra just nu, skolan jag siktat in mig på har inget samarbete med Via Mundo längre p.g.a. en tidigare utbytesstudent som misskötte sig, men kan säkert få det sammarbetet igång igen på eget behåg - ingenting är omöjligt. Ut över det har dem tydligen haft en del kontakt med min skola som är oroad över att jag åker buss hem från skolan - och nu verkar göra allt för att förhindra det, vilket känns bra. Dem ska tydligen också försöka se till så att jag får kontakt med dem som bor här i närheten av mig, eftersom en av anledningarna till att jag vill byta skola är att jag vill få kompisar som bor närmare. Skolan verkar bry sig i alla fall, vilket är lite coolt sådär, trodde jag inte. Eftersom jag inte kan gå på någon aktivitet på skolan ska dem hjälpa mig med att hitta någon annan aktivitet i närheten och har tydligen också haft en del kontakt med min familj, som också verkar försöka lösa problemen med utrymmet eftersom de vill ha mig kvar. Inga drastiska åtgärder direkt som vanligt, men något verkar ju hända trots allt, går sakta men säkert. Fick även oväntat besök av Karina och Pierre på skolan idag, dem tog massa foton på mig i klassrummet och grejer - jag som verkligen hade världens värsta hairday någonsin (varför tvättade jag inte håret imorse, VARFÖR). Innan lektionen ville även min syster och hennes kompis att jag skulle vara med på bild för något skolprojekt dem hade, ville även ha med Gabriella - varför inte tänkte jag och klädde mig i rosa som jag blev tillbedd. Har inte riktigt förstått vad det hela gick ut på ännu, men något med mångfald i alla fall - dem ville ha många "olika" sorters människor på bilder, olika nationaliteter typ - får fråga sen. Jag var typ iaf någon form av barbie? och Bella var "vanlig", haha. Hann inte byta om efteråt så innan standard glassen på Bob´s (snabbmatskedja) kom jag helt rosa till Via Mundo - var ju lite speciellt.

Hade ingen skola igår tisdag - den här gången visste jag om det i alla fall. Fick lite sovmorgon, pluggade lite portugisiska, vet inte vad jag gjorde, åt lunch och fick sedan med mig Bella ut för att gå till Tropical och fixa lite grejer. Köpte det vi (jag) behövde och gick sedan hem till mig för att hämta portugisiska läxan och träningkläder för att sedan gå hem till Bella och plugga för att sedan gå runt lagunen. Precis innan vi ska gå ut genom dörren igen får jag ett impulsryck och kollar i köket om det finns något att äta. Hittar en öppnad påse med någon form av snack, äter lite - Bella får den briljanta idén att vi borde gå förbi "supermarketet" som hon berättat för mig om, för att köpa snacks innan vi går hem till henne, så vi tar en annan väg en tänkt. Helt plötsligt hör vi någon som ropar efter oss på svenska, reagerar inte riktigt, inte fören jag förstår att det är på riktigt. Där sitter Pierre av alla människor, världen ÄR verkligen liten. Slår oss ner med honom som bjuder på cola och pratar ganska länge, någon promenad blev det ju aldrig. Kommer på att det är bättre om jag tar grejerna som mamma skickat med honom då istället för att bära hem det hela vägen från Via Mundo dagen efter så vi börjar gå mot Antonios och Allysons hus där han bor medan han är här. Och här mina damer och herrar, mitt på blanka dagen, klockan var väl inte mer än 5 blir vi/han utsatta för rån/överfallsförsök IGEN, två gånger på mindre än en månad. Denna gångs var dock inte alls lika dramatisk, Pierre springer och slänger sina glasögon i ansiktet på en av killarna som ger upp (ovanligt lätt, jag var förvånad). Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, så med dunkande hjärta och grova flashbacks försöker jag bara fly från platsen. Killarna lunkar lugnt därifrån och förbi oss, jag var helt säker på att de skulle ge sig på att ta min plastpåse eller något. Halvspringer tillbaka efter Pierre och upp till lägenheten för att få mina plastpåsar fyllda med efterlängtade saker från Sverige. Var väl EGENTLIGEN INTE världens smartaste sak att gå tillbaka samma väg med alla grejer 10 minuter senare, min magkänsla (som jag alltid ska gå på) var grymt skeptisk och nu efteråt när jag tänker på det var det väldigt dumt, men men.

Här med kan jag ju i alla fall meddela att jag till 100% aldrig mer kommer att visa något värdefullt öppet på gatan i det här landet. Det kan verkligen hända när som helst, var som helst. Det var ju pierres kamera som lockat dem, bästa var ju ändå att jag, medan vi satt på stället och pratade, pekat på hans kamera och mobil som låg öppet på bordet och sagt; var försiktig med dina grejer. Varje gång gabriella tar upp sin mobil och pratar i den öppet på gatan tror jag att någon, vilken sekund som helst, ska komma springandes och rycka den ur handen på henne. Det är så lätt, ingen kommer göra något, det är bara att ta för sig. Ingen tillit, ingen trygghet. Välkommen till Brasilien.

Gick i alla fall hem till Gabriella och pluggade portugisiska (lite i alla fall) efter att vi köpt vårat efterlängtade snacks. Blev kvar där länge och tillslut kom också Ramon (såklart). Satt vid poolen lääänge och bara pratade och pratade och pratade. Vid klockan 12 bestämde jag mig i alla fall för att det var nog dax att åka hem trots allt. När vi sitter i bilen och lyssnar på You only live twice med Nancy Sinatra kommer vi fram till att båda är hungriga så åker och äter hamburgare innan han skjutsar hem mig. Mysig början på hans födelsedag, haha. Jag sa grattis på portugisiska i alla fall. Det bästa av allt var ju ändå att idag när jag sitter och äter lunch kommer Bruna fram och säger att hon måste prata med mig om några saker. Punkt nummer två lyder såhär; You kissed Ramon? Jag kollar konstigt på henne och undrar var hon fått det ifrån. Då är det såhär att när jag kom hem kvällen innan hade portvakten tydligen sett att jag kysst en kille och berättat det för min värdmamma, min värdpappa och min yngsta värdsyster. Och eftersom jag sagt att jag kommit hem med Ramon trodde dem att det var han. Vad är det för jävla portvakt, haha. Om jag nu hade gjort det har han verkligen inte med det att göra, men var fick han det ifrån från allra första början? Till att börja med har bilen helt tonade rutor, och orka typ vara paranoid? Nu låter det verklgen som om jag försöker bortförklara mig här, men nej, jag tycker bara att situationen var hemskt intressant. En portvakt som lägger sig i mitt liv, är paranoid och typ inbillar sig/hallicunerar eller rent av hittar på? Ah nej jag kan ju som ni märker verkligen inte släppa det, knäpp kille. Nu är min datortid egentligen slut så får väl hitta på något annat - lika bra. Beijos

Jag är ju som vanligt inte så bra på att få till det här med bloggandet, jag är helt enkelt för lat, men jag vill! Var en vecka sedan jag skrev ordentligt nu, ska försöka göra en sammanfattning! Förra fredagen blev det Chez Moi igen, jag och Gabriella börjar bli ganska trötta på det där stället nu, lite pinsamt att dyka upp där helg efter helg, men det var mysigt. Senare på natten blev det även en reaggaeklubb innan jag (försökte) sussade sött i lilla rummet, UTAN luftkonditionering, hittade inte fläkten. Lördag på dan skulle jag egentligen hasat mig ner till Tropical (ett av få köpcentrum här som ligger precis vid mitt hus) för att träffa Tiara en snabbis, men jag bara sov och sov. Senare på kvällen blev det utgång igen, ett nytt ställe som jag inte vart på tidigare, gillade lokalen och musiken, men min syster och hennes kompis var inte speciellt party. Ett ställe som klart måste upplevas igen - i bättre sällskap, Babilônia var namnet. Kom hem vid 3, vi som skulle gå upp kl 7 för att packa och åka iväg, på resan som jag mer eller mindre redan berättat om. Kom hem på måndagskvällen igen, gick upp och åkte iväg till skolan där folk undrade vart jag varit, har nog börjat missa lite väl mycket skoldagar nu. Även på onsdagen begav jag mig till skolan, men när jag kom dit visade det sig att jag inte behövde vara där eftersom dem bara hade prov, det var väl inte direkt med ett leende på läpparna som jag begav mig hemåt igen på bussen. Jag som tycker jag är så noggran med att fråga vilka dagar jag inte behöver gå, dem hade sagt fredag, men tydligen var det onsdag men ingen sa något till mig. Från och med nu har jag börjat med att fråga varje dag om det prov dagen efter eller inte. Onsdag väl hemma fortsatte jag att plugga portugisiska HELA dagen, ända fram tills portugisiska lektionen på eftermiddagen, låg efter lite med läxorna. Efter lektionen tog jag och Gabriella som vanligt en promenad tillbaka hem, med undantag för stopp på Big Ben för att köpa chips och chocklad, och sedan på Mateus (stor livsmedelskedja) för att köpa kakor, haha. Vårat gemensamma intresse, satt sedan på en bänk i Tropical och pratade innan vi återvände hemåt.

Torsdag gick jag inte till skolan igen, hade ingen lust att gå upp på morgonen, men det var faktiskt sista gången jag skippar skolan utan anledning. Hade pyjamas på mig typ hela dagen, förutom när jag gick ut en stund på kvällen. Har börjat kolla upp det här med att byta skola också, har kommit fram till att jag vill göra det nu. Vill kunna gå på aktiviteter på skolan, därmed behöver jag även kortare avstånd - det vore ju inte helt fel heller att lära känna människor som bor närmare mig - alla på Educator bor långt bort. Hittade en skola som ligger mindre än 5 minuters gångavstånd från mig, som har futsal(fotboll) även för tjejer! Har gett mig fan på att jag ska börja där, och kampen är redan igång, haha. Fredag undrade dom i skolan igen vart jag hade vart, inte bara mina klasskompisar den här gången, men Igor förklarade om familjebytet och bussåkandet och dagarna med prov, så det var lugnt. Kom hem igen vid 2, åt en för en gångs skull god lunch och gick och la mig och sov till 5, det var inte riktigt meningen va. Ringde Gabriella och trots att det egentligen var lite sent gav vi oss ut på våran power walk runt lagunen, långa intressanta diskussioner kring skillnaden mellan brottsligheten här i Brasilien och i Sverige. Skönt att få lite energi. Kom hem igen och Bruna gick till gymmet. Gjorde iordning mig och vid kl 8 kom Gabriella och Ramon och hämtade mig och vi åkte till något ställe för att äta där dem hade massa olika soppor, Gab hade vart där innan och ville visa mig. Åt grönsakssoppa (gud vad det kändes bra för själen, typ första mineralerna, vitaminerna och antioxidanterna jag fått i mig sedan jag kom hit, det ända man äter är snabba kolhydrater). Drack även mango juice till det, ah vad jag älskar det! Därifrån tog vi oss till stranden där vi satte oss utomhus på en av barerna och lyssnade på musik och snackade. Skjutsade hem mig vid 11 för att jag skulle ut med min syster och hennes kompis, men när jag kom hem hade dem redan dragit och lämnat en lapp till mig. Bytte snabbt om och ringde Ramon och Gab igen som kom och hämtade mig på nytt. Åkte dit min syster var, vilket var något heltråkigt ställe där hon satt med sin ex pojkvän och hans kompisar. Planerna var egentligen att dra vidare till en nattklubb, men det hela slutade med att vi åkte tillbaka till stranden igen. Hög musik och riktigt kall vind, satte oss i bilen på slutet. Kom hem och gick och la oss, jag i lilla rummet igen, denna gången dock med fläkten i högsta hugg. Vaknar klockan 8 på morgonen av att fläkten börjar brinna, blev ju inte direkt kallt igen efter det. Gick in och la mig i Brunas rum istället, tur att jag inte brann upp eller något. Vaknade igen av att Tiara ringde vid halv 12, skulle precis gå ner till Tropical när jag får redan på att vi ska äta lunch om 20 minuter. Lunchen intogs ju såklart inte 20 minuter senare, vilket betyder att jag egentlgen hade kunnat gå ner dit en snabbis. Men ingenting blir ju någonsin som man tänkt sig i detta galna land ;) både på gott och ont.. Idag är planerna egentligen att spela fotboll på stranden med en killkompis och ikväll ska vi väl antagligen ut någonstans igen, men man vet ju aldrig hur det blir med något. Är godissugen, Bruna och hennes kompis ska cykla runt lagunen vid 3, herre gud jag skulle dö av värmeslag.

Jag har blivit riktigt bra att ta en dag i taget, att leva för stunden. Det är verkligen det jag känner att åtminstone jag behöver för att överleva här. Klart jag har planer och tankar, men försöker att inte tänka för mycket framåt utan bara leva här och nu. Är en skön livsstil. Ska i alla fall försöka byta skola nu, så jag kan få fler kompisar som bor här runt omkring och börja på futsal!! Nästa helg ska jag även resa med några tjejer från klassen till något vid namn "Festa da melonsia", Vattenmelonfest? Ska hur som helst bli väldigt intressant, jag som älskar allt som har med vattenmelon att göra. Det är även en del av min nya livsstil här, inte banga på något och var öppen för allting. Även fast det känns lite jobbigt och man inte riktigt förstår vad man ska göra på stället i fråga eller med personerna i fråga så är det bara att kasta sig ut och se vart man hamnar, alltid lika intressant att se, allt är så oförutsägbart här. Peace

Precis kommit hem, tisdag kväll strax efter tio, borde väl egentligen gå och lägga mig men har ingen lust. Antar väl att Bruna kommer hem snart igen och tar patent på Internet sladden, lika bra att låna den lite först. Sen ska hon väl prata med sin pojkvän på Skype medan jag försöker sova till skenet av taklampan, brukar gå ganska bra. Igår kväll kom vi hem från "resan" som till största delen bestod av att svettas i en bil mitt på ekvatorn utan luftkonditionering. Ända fläktandet man får kommer från de nervevade fönsterna, vilket i och med att man kommer längre och längre från kusten, mer och mer får samma effekt som när man öppnar varmluftsugnen hemma i Sverige. Det är ju väldigt intressant att man väljer att göra en sådan sak, jag hade dock inte en tanke på att inte göra det utan luftkonditionering - men jag insåg det hela lite för sent. Hur som helst överlevde jag, ångrar väl inte att jag följde med - trots allt alltid intressant att se något annat. Vi gjorde två längre stopp, varav det ena ikluderade övernattning. Teresina - Brasiliens varmaste stad och Coelho Neto - där min familj bott i 5 år. Jag var hur som helst överlycklig nä vi äntligen återvände till São Luis, ska man vistas på ekvatorn på det här sättet måste man göra det i en kust stad. När vi legat på det luftkonditionerade hotelrummet en stund för att sedan gå ut och ta ett dopp i poolen var det som att kliva in i en bastu, jag hade seriöst inte kännt någon skillnad. Till och med på kvällen när solen inte värmde längre var det omöjligt att vistas utomhus, det var seriöst 39 grader celcius klockan 10 på kvällen, jag har nog aldrig varit på en sådan varm plats i hela mitt liv. Det var en upplevelse, men jag återvänder inte. Vägarna här i Brasilien är också något att uppleva - gropiga så man får sakta ner med jämna mellanrum och/eller köra slalom. Att köra om var även det ett intressant moment, vet inte hur många gånger jag trodde att vi skulle krocka med en långtradare. För att inte prata om de icke asfalterade vägarna, och varning för löst springande kor istället för älgar, vid ett tillfälle hade vi faktiskt kunnat krocka med tre kor som plötsligt hoppade upp från vägkanten. Vet inte hur många liter vatten jag drack utan att kissa en endaste droppe - man gör av med tillräckligt mycket vätska ändå. Men det var kul att för en gångs skull enbart umgås med familjen 2 dagar i sträck, vi kom bra överens, hade vilda diskussioner angående portugisiska, lyssnade på musik och bara försökte överleva i värmen. Trots omständigheterna var ingen grinig - inte ens jag. Jag uppskattar hur som helst nu klimatet här i São Luis något oerhört, inte för varmt, inte för kallt - ingen variation (det blir alltså inte kallare på "vintern" utan att det är extremt varmt) - det är som det ska va helt enkelt. Ska man bo i Norra Brasilien ska man bo i en kust stad. Skriver mer imorgon om helgens andra äventyr. Idag var iaf som vanligt, skola med massa portugisiska plugg och promenad runt lagunen med Bella. Ska köpa en stor engelsk - brasiliansk portugisisk ordbok. Peace

Äntligen fredag igen, även då skolveckorna är korta (4 dagar), 3 dagar den här veckan så är det lika najs med fredag varje fredag. ;) Imorgon har jag vart här hos min nya familj i 2 veckor, 2 till viss del händelserika veckor med mycket blandade känslor. Känslor som inte existerade på samma sätt när jag bodde i den andra familjen, men förmodligen har det inte med familjebytet att göra - för i det stora hela har jag det bättre nu. Ändå har jag haft hemlängtan för första gången och på riktigt övervägt att åka hem, förut ville jag bara bort från där jag var, men inte bort från Brasilien. Tror iof att rånet kan ha mycket med saken att göra, att det har gått längre tid och att jag börjar få högre krav på tillvaron - speciellt med tanke på att jag bor så centralt med tillgång till så mycket som jag gör. Har tagit promenader med Bella runt lagunen och till stranden i solnedgången, promenerat fram och tillbaka till Via Mundo (så extremt skönt att inte behöva ta bussen på över en timme tillbaka), blivit beroende av klubbor, följt med Bruna (äldsta systern) till gymmet (fy fan vad tråkigt det är att träna på maskiner), försökt börja på ett annat gym med bl.a. pool (men det var seriöst helt krångligt och osmart så vi bangade), spelat volleyboll och ätit krabba på stranden, legat vid poolen, fått paket från Sverige, vart i gamla stan och kollat på brasilianskt hantverk samt ätit middag, gått på restaurang otaliga gånger, varit på min första brasilianska barbeque etc etc. Mitt liv fick med andra ord en radikal förändring i och med familjebytet, på många oväntade och väntade sätt.

Har även börjat åka "skolbuss" till skolan, så extremt skönt att bli upplockad och körd hela vägen fram, men fortsatt att åka vanlig buss hem från skolan - vilket faktiskt är ganska mysigt, och väldigt varmt emellanåt. Jag har köpt min ANDRA mobil, även fast den var billig den med, känns det inte billigt i och med att jag nu betalat för två, suck på att bli rånad. Men snart kommer även min Kamera <3 tillbaka, tillsammans med massa andra efterlängtade saker från mitt kära hemland Sverige!

Som det känns exakt precis just NU, kommer allt bli superbra (frågan är hur pass trygg jag någonsin kommer kunna känna mig igen), ska försöka hålla i den här känslan, sluta gå ner mig. Som vi (jag och Bella 2 ;) sa igår - Nu är vi hur som helst i det här jävla landet, och vi tänker inte åka hem så det är bara att gilla läget! Det blir såklart svårt när man läser de medskickade svenska veckotidningarna och det ända man vill göra är att sätta på sig ett par stövlar, burra ner sig i en höstkappa och vandra omkring på gatorna i ett regnigt Stockholm. Det är lätt att vilja ha det man inte har för tillfället. Antar att ingen i Stockholm vill det just nu? Men nej, jag ska passa på att njuta av värmen det här året, att aldrig behöva ha på sig mer än ett linne och SOLEN. Om ett år blir det höstkappa och kyla igen, vilket jag nog faktiskt - tro det eller ej - kommer att uppskatta. Man kan inte ha allting på en gång, även fast man skulle kunna önska sig det.

Portugisiskan går framåt, även fast det verkligen känns som om att det står still för tillfället. Ett av världens svåraste språk (okej, kinesiska är nog svårare), kul att man fick reda på det innan man åkte hit. Trots allt tror jag nog ändå att jag har större kunskaper i portugisika redan, än jag någonsin hade i italienska eller franska (som båda är extremt mycket lättare i jämförelse). Det (kanske) tar tid, men en sak är säker i alla fall, jag kommer inte lämna det här landet utan att prata flytande portugisiska - inte utan att ha besökt Rio de Janeiro heller för den delen!

På söndag morgon bär det av på min första resa inom landet, äntligen bär det iväg från São Luis. Ska följa med familjen på en liten "road trip" till två andra städer, var av den ena ligger i en annan stat som tydligen ska vara extremt varm (jag som tycker det är extremt varmt som det är). Får se om jag hinner skriva igen innan det, kommer tråkigt nog inte bli några bilder fören min kamera anländer nästa vecka, minnena får bestå i skrift och i mitt huvud.

Beijos, saknar en del av er <3

Måndag mitt på dagen, "råkade" skolka från skolan idag och sov 13 timmar istället. Har sovit hur mycket som helst hela helgen, tar nog fortfarande igen mig från hela förra veckan då jag bara sov cirka 6 timmar per natt och inget på eftermiddagarna. Har varit hos min nya familj nu sedan förra lördagen, egentligen har jag hur mycket som helst att berätta om i detalj, men då skulle jag nästan behöva skriva en bok. Allting började bra, det första dem gjorde var att ta med mig till gamla stan där vi åt lunch på en restaurang. Både pappan och äldsta systern pratar engelska och vi kom alla bra överens. Jag var bara lite konfunderad över hur vi skulle bo och förstod inte riktigt varför dem valt att ta emot en utbytesstudent då det egentligen inte alls finns plats för mig. Lägenheten är till och börja med väldigt liten, men läget är perfekt med närhet till allt. Såhär lite mer än en vecka senare känns det ändå rätt okej, dock lever jag fortfarande till viss del i mina resväskor, jag sover i äldsta dotterns säng och hon på en madrass på golvet (ibland tvärtom) och har mina två byrålådor i yngsta dotterns rum. Tar mer och mer plats hela tiden, känner mer och mer att jag kan stå ut såhär i ett år om distansen till skolan löser sig. För tillfället tar jag den publika bussen till skolan, vilket inte är att leka med. Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska göra med allting, men lösningen är på ingång. Familjen är i alla fall den bästa jag kunnat få tror jag. Det jag hade bra förut har jag inte nu och tvärtom, man får prioritera.

Första dagen fortsatte bra, med promenad i gamla stan, manikyr på salong och avskedsfest för hennes kompis som åkte till Kanada, nu cirka en vecka sedan. Men allt kan ju inte vara perfekt. Jag som hade trott att vi bara skulle hem till kompisen hade också tyckt att det var okej att ta med mig kameran, vilket jag kom att ångra några timmar senare. Planerna blev ändrade och det hela slutar med att vi blir rånade, hon på sin mobil och jag på mobil och kamera. Jag kände mig så extremt dum, men såhär på efterhand har jag kommit fram till att jag aldrig hade satt mig själv i den situationen, hade jag vetat vart vi skulle hade jag aldrig tagit med mig den, det hade aldrig hänt. Ändå är det svårt att inte känna sig dum, speciellt när man reagerar med sin naturliga instinkt och blir dragen i håret och får skrubbsår på knäna. Chocken kom såklart senare, och det är fortfarande svårt att känna sig trygg, men det blir bättre för var dag som går. Dock kan jag fortfarande inte riktigt förstå att det är sant, allt blir bara så jävla mycket jobbigare - för att inte tala om alla fina bilder från min födelsedagsfest som tyvärr fick ta och stanna i mitt minne. R.I.P. Kamera 1 - Brasilien 0708! <3

Ska alldeles strax börja packa, ikväll har min klass anordnat en födelsedagsfest för mig och imorgon bitti klockan 8 flyttar jag till min andra familj. Min födelsedag var väl inte direkt som den brukar vara, vilket inte var så konstigt. Ställde klockan på 01.08 (06.08 lokal tid i Sverige) och låg ensam vaken, i ett mörkt rum i min hängmatta, mitt i natten, i ett främmande land, minuten då jag existerat i exakt 17 år passerade. Vid vanliga fall brukar mamma komma in med tårta och presenter och frukost på sängen. Det blir ett ögonblick att minnas i alla fall. Familjen sa grattis utan någon vidare inlevelse och jag fick en present, två herrparfymer från Natura (känt märke här), om det inte är helt fel på mitt luktsinne. Intressant, dem visste att jag velat ha schampo och balsam från det märket, dom kunde väl åtminstone ha gett mig en gott luktande bodylotion eller något. Allt är som vanligt intressant i den här familjen, jag är inte förvånad. I skolan var dem i alla fall lite mer inlevelserika, gav mig kramar och pussar och sjöng. Fick även en liten låda med en chokladbit från skolan, haha gulligt. Efter skolan var det portugisiska lektion på Via Mundo, fick ta bussen både dit och hem. På min födelsedag, inte riktigt okej tycker jag, men det var åtminstone sista gången. Åt tårta och försökte lära oss hur man sjunger på portugisiska. (Från vänster; 1. Jag och min tårta 2. Jag skär upp min tårta 3. Bella kladdar med min fina tårta 4. Portugisiskaläraren Karina 5. Jag och den fina skolbänken 6. Bella fick den första biten (tradition här att man ska ge den första biten till den man tycker mest om) 7. Amerikanen Carly och tysken Celina på topp)

Väl hemma igen öppnade dom SÅKLART inte dörren, tog den största stenen jag kunde hitta (kasta) och slängde den mot gallret på balkongen vid datarummet, det dånade som fan och Ju tittade förvånat fram när jag stod där nere på gatan och gestikulerade vilt att hon skulle öppna dörren. Jag frågade irriterat varför ingen hade öppnat dörren och hon sa att dem inte hade hört, jag hör alltid dörrklockan - även från andra sidan huset. Fick tårta igen och drack läsk på den möblerade ´balkongen´. Tog massa kort, yngsta systrarna var ledsna och frågade varför jag skulle flytta, somnade till sist i min hängmatta med kläderna på (det var inte planerat). (Från vänster; 1. Dem hade dukat upp ett litet bord med tårta och läsk 2. Någon som är med och lagar mat då och då, även hon som fick i uppgift att stalka mig till via mundo - lära mig att ta bussen 3. Jag och familjen 4. Solange, värdmamma 5. Månen lyser upp brasilianska ghettot 6. Min anda tårta (för dagen), den var faktiskt god 7. Jag skär upp tårtan 8. Den berömda tejpen, fita på portugisiska 9. Den berömda taklampan, som ovanligvis nog fungerade på min födelsedag 10. Renata och Fabyanna i min hängmatta 11. Julyanna och jag)

Igår var även en ytterst intressant dag, skola som vanligt och sedan ensam hemma med José Luis. Satt vid datorn och spelade fotboll på balkongen. Mitt i alltihopa står en bil och tutar utanför på gatan, fattar inte så mycket men hoppar in i bilen tillsammans med José Luis där det redan sitter 4 vuxna karlar (pappan, pappans bror, en pappa till en komps och en okänd). Jag hade verkligen ingen aning om var vi skulle, men José Luis ville att jag skulle följa med så varför inte tänkte jag, livet är fullt av överraskningar. Det var pappans bror som körde, han som kör helt jävla galet, en dag kommer han vara med i en bilolycka - då kommer jag inte att sitta i samma bil. Det bar i alla fall av ut i ännu mer ghetto än vad vi bor i, jag var glad att jag följde med för det var intressant att se. Tillslut svängde vi in på något som typ inte ens var en väg (inget av det vi hade åkt på hade å andra sidan varit vägar) och efter att ha åkt över typ en åker (det var upphugget där vi åkte) kom vi fram till ett litet öde hus som låg mitt i skogen. Eu não saio (jag går inte ut). Fattade inte riktigt var det var dem gjorde där, men jag och José Luis plockade i alla fall och åt "cashew-nöts frukten", något bär liknande som såg giftigt ut och en till frukt som blir som en stjärna när man skär upp den. Fick även reda på att min värd pappa har 20 syskon, vilket innebär att hans mamma fick 21 barn och har nu över 60 barn-barn. Jag var seriöst i chock, TJUGOEN BARN och bara 62 år. Jag har aldrig någonsin hört om någon som fått så många barn, och i Sverige tycker vi att 3 är mycket? Jag kan inte släppa det, haha.

Nu ska jag alldeles strax börja packa, måste vara färdigpackad innan festen ikväll eftersom jag blir upplockad klockan 8 imorgon bitti (vill inte veta hur många timmar jag kommer att ha sovit då). Snart kommer tjejerna hem från skolan, jag hade ingen skola idag eftersom det bara var prov (4 dagars skolveckor) och då ska vi i alla fall äta lunch tillsammans. Sen får vi se hur min sista eftermiddag här blir, om den blir som vanligt eller inte. Beijos

När jag gick upp imorse klockan 6 var huset fortfarande helt tyst, och mörkt. Dem som brukar vara uppe och springa redan omkring halv eller kvart i och alltid när jag går igenom köket mot min morgondusch är mamman uppe och gör frukost. Förstod ingenting, gick och la mig igen tills dom knackade på min dörr, haha. Typiskt mig att passa på att sova i 5 minuter. Hade egentligen bestämt med Fabyanna kvällen innan att ta kort med hela familjen på morgonen, men det blev aldrig av. Åt istället couscous med massa smör, en banan och drack kaffe till frukost.

Har brutit mig låss från Ju's tråkiga gäng (förutom Igor då) och fortsatte att umgås med andra idag också. Speciellt Tiago, som redan första dagen skrev en lapp till mig om att vi skulle bli kompisar, haha. J Fortsatte att lära "Pinto" svenska, han är väldigt intresserad och fortsatte att lära mig själv portugisiska. Kan riktigt mycket verb nu. Lyckades även skriva lapparna till Tiago på portugisiska, kom på alldeles nyss att jag har börjat prata ganska mycket, utan att jag själv märkt det riktigt. Frågar, säger och förklarar. Det här kommer nog att gå fortare än vad jag förutspått. Det kanske var en av anledningarna till att jag skulle bo här i en månad, för helt meningslöst har det faktiskt inte varit även fast jag inte vill fortsätta bo här.

Fick ett sms av Karina sista lektionen, hon var desperat på mitt pass och behövde prata med min värd mamma om att jag skulle byta familj, eftersom att det var helt klart nu. Åkte hem, hade fått numret så att jag kan spåra brevet och min värd mamma ringde upp Via Mundo och fick nyheterna, blev varken arga eller ledsna och ingen har kommenterat det ännu. Förutom att mamman går omkring och säger "Bellissima", "Bellinha", "Bella, Bella" och Ju var gullig för första gången på länge och gav mig lite sällskap när jag åt. Först trodde jag att det var ett skämt att dem berättade för dem idag tisdag, och jag inte flyttar fören på lördag, men jag hoppas att min familj liksom jag försöker göra något bra ut av den tiden som är kvar.

Åkte i alla fall till postkontoret med Solange för att hämta dokumenten som kommit till Brasilien den 23: e, Brasilien var det ja, Rio de Janeiro, men inte ännu till São Luis. Pengarna rullar, men Karina ska försöka se med polisen om de kan stämpla mitt pass om dem får kopiorna i väntan på originalen. Haha, jag blir galen på det här. Åkte hem igen och hade fått mail av Karina där hon beskrev min familj ytterligare lite, och där det stod att de bestämt sig för att flytta mig på lördag morgon. Egentligen hade jag väl börjat hyperventilera, men orkade inte bry mig, jag har haft tålamod i över en månad nu, bröt ihop lite igår, så tålamodet börjar komma tillbaka. På sätt och vis är det väl lika bra, det ända jag inte ser fram emot är imorgon, min födelsedag. Vill verkligen inte åka tillbaka med bussen som tar över en timme en ända gång till och speciellt inte på min födelsedag. Sen är det i alla fall bara torsdag, och en av min födelsedagsfest på fredag kvar, får väl passa på att uppleva det Brasilianska ghettot i 3 och ett halvt dygn till.

Det ända nya jag fick reda på om familjen var att både pappan och äldsta dottern, som jag också ska dela rum med, har varit utbytesstudenter. Två stycken nu som erbjudit sig att dela rum med mig, det är ju hur gulligt som helst men jag förstår verkligen inte hur man kan tänka sig något sådant. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att ta emot en utbytesstudent, men mitt rum är mitt rum. Förhoppningsvis kommer det väl att gå bra, hon har varit utbytesstudent, pratar engelska (vilket jag faktiskt tror är bra för min portugisiska, för jag kommer bara att nyttja det), har rest utanför Brasilien och sett andra delar av världen och verkar ha mycket olika saker för sig. Ska verkligen bli roligt att träffa dem, lika nyfiken varje gång. Än en gång vet jag inte riktigt vad för vändning mitt liv kommer ta, men det är ju det som är själva tjusningen.

Har tagit massa bilder på huset nu i alla fall, som förhoppningsvis kommer upp inom kort. Måste även ta ett kort med hela familjen, kan inte åka härifrån utan att ha ett. Nu ska jag försöka överta datorn och Internet en stund för att sedan gå och lägga mig, och om 3 timmar och 50 minuter (06.08 lokal tid i Sverige) fyller jag 17 år. Det ni! ;) Beijos

Idag var jag verkligen förtvivlad och uppgiven för första gången, har iof vart upprörd tidigare, men inte på samma sätt. Men vändningarna är många, och snabba. I skolan sov jag lite för mycket eftersom jag glömt min skrivbok med all portugisiska, var jag med några nya på rasten och pratade men killen som ska som utbytesstudent till USA i januari och som har en amerikan boende hos sig nu, om att åka på kryssning till en Ö i nordöstra Brasilien i november eller december. Jag skulle verkligen inte banga, och tänker inte göra det heller. Hoppas verkligen att det blir av. Han är också en av de gulliga, ville hjälpa mig med familjebytet och blev ledsen när han inte kunde. Tråkigt att han åker, men sånt är livet.

Efter skolan åkte jag hem i hopp om att kunna ringa några viktiga telefonsamtal, men telefonen var som vanligt inlåst i föräldrarnas sovrum, som inte var hemma. Jag får lika grova damp anfall varje gång, varför låser dem in telefonen hela tiden, jag blir galen. Lyckades i alla fall få Ju att ringa mamman och säga att jag behövde ringa och att det var viktigt, så hon åkte hem och öppnade dörren. Pratade med mamma och ringde upp Karina på Via Mundo som sedan ringde tillbaka till min mobil eftersom det inte går att prata ostört på föräldrarnas rum. Pratade om deras familj letande och om Tiaras familj och om hur desperat jag var på att flytta så fort som möjligt. Hon skulle prata med Allyson och sedan ringa tillbaka, men det gjorde hon aldrig, och när jag sedan ringde tillbaka (efter att jag kommit på att jag kunde ringa "collect call" från min mobil eftersom vanliga telefonen som vanligt var inlåst) hade hon gått för dagen och Allyson satt i möte. Lyckades till slut i alla fall, efter några timmars tänkande och gråtande i hängmattan, få tag på Allyson som när jag förklarade allting förstod riktigt bra. Han skulle ringa upp Tiaras familj och familjen som dom hade på g på en gång för att se hur läger var, och sedan ringa tillbaka till mig. Fortsatte ligga i hängmattan och tänka, lugnade ner mig och halvsov lite (kan bli lite jobbigt när man sovit dåligt två dagar i rad) och tillslut, ÄNTLIGEN, ringde han tillbaka med goda och oväntade nyheter.

Han inledde samtalet med att båda familjerna var mycket angelägna om att ta emot mig och att dom redan imorgon skulle göra hembesök hos familjen dom hittat och visa min ansökan, men att han redan berättat mycket om mig för familjen och dom redan var villiga att ta emot mig. Tiaras familj blev dock mer komplicerat än tänkt eftersom hennes pappa reser den här veckan och han ville vara hemma under hembesöket och dom behövde prata med honom. Han berättade även lite om den andra familjen, jag kan ju säga att jag var helt lugn efter det här samtalet. Det är Bacelars (några av er som läser det här förstår) bror och hans fru och två döttrar som kan tänka sig att ta emot mig, dom bor i en lägenhet i samma område som Via Mundo - vid Tropical, nära till lagunen och stranden. Äldsta dottern var i min ålder, pratar bra engelska och har bl.a. rest i Tyskland och Danmark. Ganska ovanligt att folk här har vart utanför Brasilien, och São Luis. Även fast jag inte vet mycket mer om dem ännu, känns det som om jag hamnar helt rätt. Jag vet såklart inte ännu, men känslan av att allt löser sig, allt som händer ska hända och hur det än blir är det bästa, är helt klart tillbaka.

Först verkade dom inte ha så bråttom med familjebytet, det pratades om i slutet av veckan eller nästa vecka. Men det hjälpte verkligen att visa hur ledsen jag var och hur mycket jag ville det här, helt plötsligt gick allt 10 gånger snabbare kändes det som, och tack gode gud för det. Nu ska jag sova, imorgon ska Karina höra av sig till mig, och jag ber för mitt liv att det inte blir mer trassel nu, vill inte ta bussen hem från Via Mundo på onsdag på min födelsedag, vill verkligen inte. Skulle ju helst av allt vilja flytta imorgon, men allt beror på när familjen säger att det är okej att jag flyttar in. Jag ska sova med tankens skapande kraft aktiv hela natten.

Livet leker (kommer i alla fall) än en gång! Boa noite

15 års festen var minst sagt intressant. När vi först kom såg det på håll ut att vara entrén till någon stor gala fest med fotograf och någon som höll upp en lampa (vet ej hur jag ska beskriva, men var nog ngn fotograf grej) mot födelsedagsbarnet och hennes föräldrar iklädda pråliga kläder, omringade av ljus i olika färger. Jag kände mig till en början lite enkelt klädd med min special uppsydda och glänsande röda klänning och sandaler med stora blänkande stenar och blingande örhängen. Det var en stor festlokal med väldigt högt i tak och stora fönster som till en början såg väldigt pampig ut, min första tanke var "Hur mycket kostar det här egentligen?". Men sen märkt jag att stolarna var vanliga plaststolar med heltäckande vita tyg överdrag, haha. Satt till en början bara vid ett bord och pratade och åt småplock (bl.a. friterade räkor och krabbklor, mums). Jag hade totalt tappat min röst, men lyckades prata lite ändå med några tjejer från min skola. Alla (nästan) var 15 förutom jag, och alla vuxna såklart, men det var trevligt ändå. Senare mot kvällen blev det dans, som var en ytterligare ytterst intressant tradition. Alla satte på sig solglasögon i olika färger, lys armband, glittersaker på huvudet och blinkande halsband och dansade först till techno, för att sedan gå över på mer brasiliansk musik, i ett mörkt rum med rök, som tillskillnad från resten av festlokalen var väldigt varmt. Fanns också ett stort bord med massa godis, en stor tårta och sent på kvällen/natten blev det också middag (köttet var lätt det godaste jag ätit hittills, och det låg i någon slags sås, äntligen!).

Kom hem klockan 4 på natten, för att sedan gå upp klockan 8 på morgonen för att följa med Igor och hans familj till stranden. Men som det mesta när det kommer till Brasilianare är ju inte bestämda tider något att lita på. Klockan 8 kom José Luis och väckte mig, okej då, jag går väl upp tänkte jag tjurigt och tog en kall dusch (som alltid är kall). Inte fören omkring klockan 10 blev jag upplockad, kändes ju verkligen nödvändigt att gå upp klockan 8, speciellt när jag bara sovit 4 timmar, men men. Åkte sedan till ett litet hus, som någon släkting fått låna över helgen för att denne jobbar åt regeringen, där vi spenderade dagen. Gick ner till stranden och badade i de stora vågorna, promenerade i vinden och spelade volleyball. Åt god lunch, solade och hängde i hängmattorna. Igors mamma var verkligen jättegullig, helt lekfull och omtänksam.

Lördag kväll, klockan är 7, jag har tappat min röst och om en timme ska jag duscha och börja göra mig i ordning inför kvällens - och min första 15års fest här. Köpte äntligen skor idag, ville köpa högklackade men hade för lite tid på mig att välja några som var riktigt bra, köpte även matchande örhängen. Det får duga för den här gången, men nästa gång ska jag verkligen ha sådär extremt högklackat så att jag knappt kan gå.

Veckan var ovanligt vis en väldigt händelserik sådan med massor med små upptåg varje eftermiddag efter skolan, ingen dötid hemma alls nästan. Gav fler anledningar och spikade familjebytet med Via Mundo, fick en klänning uppsydd, letade skor utan resultat, adopterade en svart kattunge med grå ögon, blev frisk och blev sjuk igen, åkte buss 3 gånger (hemresorna är hemska - de tar över en timme), tappade bort katten och lyckades ladda upp bilder med modemuppkoppling. Har faktiskt mått ovanligt bra i jämförelse med veckan/veckorna innan, känner mig lugnare nu när jag vet att jag kommer få byta. Gjorde även klart allt hos polisen - förutom dokumenten som fortfarande inte kommit fram och sedan i torsdags tickar det på med 8 real om dan tills jag lämnar dokumenten och får en stämpel i mitt pass.

Igår tog jag bussen in till stan, för att sova hos Gabriella en tredje gång efter ett brev på portugisiska och någon timmes sova middag. Egentligen lite pinsamt, men vad har jag haft för val? Sitta hemma i Cidade Olimpica eller vara där det händer. Inget val. Förhoppningsvis kommer jag inte att behöva det fler gånger nu. Först gick vi i alla fall och käkade middag på något nyöppnad ställe med små pajer, ganska intressant - och salt. Sen åkte vi till något ställe i gamla stan som var fullt med brasilianskt brännvin i olika smaker, var intressant att se, haha. Ingefära smak? Nej tror inte det va, smakade dock inte. Efter det åkte vi till samma ställe som förra fredagen, dansade massor och hade jättekul hela kvällen, avslutades såklart med hamburgare ut efter vägen.

Jag som skulle hålla familjebytet hemligt har väl inte riktigt lyckats. Försökte vara lite diskret, men en kille i klassen fick reda på det via min scrapbook på orkut, dock lovade han att inte säga till någon annan, men man vet ju aldrig vem mer som sett. Han sa också att han kunde hjälpa mig med att hitta en ny familj och att han hade en kusin som bodde på 11e våningen i en skyskrapa mellan lagunen och stranden som hade var intresserade av att ta emot en utbytesstudent och att han skulle höra med dem. Även en av tjejerna som jag träffade på Via Mundo festen, som jag stötte ihop med idag när jag gick omkring och letade efter min värd mamma på Tropical, eftersom hon vägrat hämta mig hemma hos Gabriella som är ca 3 minuter därifrån med bil och min mobil hade laddat ur, sa att hennes familj skulle kunna tänka sig att ta emot mig om problemet med distansen till skolan löste sig. Hon frågade om jag ville följa med på bio imorgon söndag, så om jag kommer dit, vilket jag hoppas att jag gör så ska vi prata mer. Hennes pappa ville träffa mig i alla fall. Alla är så himla söta här och jag blir så himla glad! Får se var det slutar med att jag flyttar, men vill verkligen göra det snart! Är nog inte riktigt redo att lämna min klass och min skola ännu i alla fall, vill lära känna den först. Kanske bäst att inte byta alls, som Via Mundo säger. Det finns i alla fall hopp nu och var jag än hamnar så vet jag att det blir det bästa. Det är bara att vänta och se, men inte för länge!

Nu ska jag klä på mig sedan om lite mindre än en timme bär det av, inte för att någon i den här familjen brukar hålla tider, men iaf. Imorgon hoppas jag att Gabriella och Ramon kommer hit så att jag hinner visa dem det här stället innan jag flyttar, det är inte värt att missa! Innan det blir det förhoppningsvis stranden med Igor och hans familj, och på kvällen bio på köpcentret. Äntligen en till stor del lyckad helg, om allt går som planerat vill säga. Konstigt hur jag lyckas med tanke på att jag bor i Cidade Olimpica.