Brasilien 07/08

Har hur mycket som helst att berätta känns det som, men egentligen har jag nog inte det. Jag vet inte. Idag är det i alla fall två månader sedan jag kom till São Luis, tre dagar sedan var det två månader sedan jag lämnade Sverige. Ja, det tog tre dagar. Har redan gjort en två månaders reflektion så vet inte om det riktigt är läge för det igen. Å andra sidan finns det väl en hel del mer att skriva om, men har inte tid att skriva en bok just nu - även fast jag helt klart någon gång under min livsstid kommer att göra det. Kom hem från portugisiska lektionen på Via Mundo, snack med Juliana och promenad och lååånga diskussioner med Bella, för ett litet tag sedan. Jag måste säga att jag är lite besviken över att Via Mundo aldrig kommer att kunna bli något stöd på riktigt, får klara mig själv - men det ska väl inte bli några problem. Dock hjälper dem till med en del saker - på ytan - men att försöka gå djupare in på något annat än det kan man ju bara glömma, men så är det väl med det mesta i det här landet, och hela världen också för den delen. Tur att man är självständig. Byta skola verkar det inte som om att jag kommer kunna göra just nu, skolan jag siktat in mig på har inget samarbete med Via Mundo längre p.g.a. en tidigare utbytesstudent som misskötte sig, men kan säkert få det sammarbetet igång igen på eget behåg - ingenting är omöjligt. Ut över det har dem tydligen haft en del kontakt med min skola som är oroad över att jag åker buss hem från skolan - och nu verkar göra allt för att förhindra det, vilket känns bra. Dem ska tydligen också försöka se till så att jag får kontakt med dem som bor här i närheten av mig, eftersom en av anledningarna till att jag vill byta skola är att jag vill få kompisar som bor närmare. Skolan verkar bry sig i alla fall, vilket är lite coolt sådär, trodde jag inte. Eftersom jag inte kan gå på någon aktivitet på skolan ska dem hjälpa mig med att hitta någon annan aktivitet i närheten och har tydligen också haft en del kontakt med min familj, som också verkar försöka lösa problemen med utrymmet eftersom de vill ha mig kvar. Inga drastiska åtgärder direkt som vanligt, men något verkar ju hända trots allt, går sakta men säkert. Fick även oväntat besök av Karina och Pierre på skolan idag, dem tog massa foton på mig i klassrummet och grejer - jag som verkligen hade världens värsta hairday någonsin (varför tvättade jag inte håret imorse, VARFÖR). Innan lektionen ville även min syster och hennes kompis att jag skulle vara med på bild för något skolprojekt dem hade, ville även ha med Gabriella - varför inte tänkte jag och klädde mig i rosa som jag blev tillbedd. Har inte riktigt förstått vad det hela gick ut på ännu, men något med mångfald i alla fall - dem ville ha många "olika" sorters människor på bilder, olika nationaliteter typ - får fråga sen. Jag var typ iaf någon form av barbie? och Bella var "vanlig", haha. Hann inte byta om efteråt så innan standard glassen på Bob´s (snabbmatskedja) kom jag helt rosa till Via Mundo - var ju lite speciellt.

Hade ingen skola igår tisdag - den här gången visste jag om det i alla fall. Fick lite sovmorgon, pluggade lite portugisiska, vet inte vad jag gjorde, åt lunch och fick sedan med mig Bella ut för att gå till Tropical och fixa lite grejer. Köpte det vi (jag) behövde och gick sedan hem till mig för att hämta portugisiska läxan och träningkläder för att sedan gå hem till Bella och plugga för att sedan gå runt lagunen. Precis innan vi ska gå ut genom dörren igen får jag ett impulsryck och kollar i köket om det finns något att äta. Hittar en öppnad påse med någon form av snack, äter lite - Bella får den briljanta idén att vi borde gå förbi "supermarketet" som hon berättat för mig om, för att köpa snacks innan vi går hem till henne, så vi tar en annan väg en tänkt. Helt plötsligt hör vi någon som ropar efter oss på svenska, reagerar inte riktigt, inte fören jag förstår att det är på riktigt. Där sitter Pierre av alla människor, världen ÄR verkligen liten. Slår oss ner med honom som bjuder på cola och pratar ganska länge, någon promenad blev det ju aldrig. Kommer på att det är bättre om jag tar grejerna som mamma skickat med honom då istället för att bära hem det hela vägen från Via Mundo dagen efter så vi börjar gå mot Antonios och Allysons hus där han bor medan han är här. Och här mina damer och herrar, mitt på blanka dagen, klockan var väl inte mer än 5 blir vi/han utsatta för rån/överfallsförsök IGEN, två gånger på mindre än en månad. Denna gångs var dock inte alls lika dramatisk, Pierre springer och slänger sina glasögon i ansiktet på en av killarna som ger upp (ovanligt lätt, jag var förvånad). Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, så med dunkande hjärta och grova flashbacks försöker jag bara fly från platsen. Killarna lunkar lugnt därifrån och förbi oss, jag var helt säker på att de skulle ge sig på att ta min plastpåse eller något. Halvspringer tillbaka efter Pierre och upp till lägenheten för att få mina plastpåsar fyllda med efterlängtade saker från Sverige. Var väl EGENTLIGEN INTE världens smartaste sak att gå tillbaka samma väg med alla grejer 10 minuter senare, min magkänsla (som jag alltid ska gå på) var grymt skeptisk och nu efteråt när jag tänker på det var det väldigt dumt, men men.

Här med kan jag ju i alla fall meddela att jag till 100% aldrig mer kommer att visa något värdefullt öppet på gatan i det här landet. Det kan verkligen hända när som helst, var som helst. Det var ju pierres kamera som lockat dem, bästa var ju ändå att jag, medan vi satt på stället och pratade, pekat på hans kamera och mobil som låg öppet på bordet och sagt; var försiktig med dina grejer. Varje gång gabriella tar upp sin mobil och pratar i den öppet på gatan tror jag att någon, vilken sekund som helst, ska komma springandes och rycka den ur handen på henne. Det är så lätt, ingen kommer göra något, det är bara att ta för sig. Ingen tillit, ingen trygghet. Välkommen till Brasilien.

Gick i alla fall hem till Gabriella och pluggade portugisiska (lite i alla fall) efter att vi köpt vårat efterlängtade snacks. Blev kvar där länge och tillslut kom också Ramon (såklart). Satt vid poolen lääänge och bara pratade och pratade och pratade. Vid klockan 12 bestämde jag mig i alla fall för att det var nog dax att åka hem trots allt. När vi sitter i bilen och lyssnar på You only live twice med Nancy Sinatra kommer vi fram till att båda är hungriga så åker och äter hamburgare innan han skjutsar hem mig. Mysig början på hans födelsedag, haha. Jag sa grattis på portugisiska i alla fall. Det bästa av allt var ju ändå att idag när jag sitter och äter lunch kommer Bruna fram och säger att hon måste prata med mig om några saker. Punkt nummer två lyder såhär; You kissed Ramon? Jag kollar konstigt på henne och undrar var hon fått det ifrån. Då är det såhär att när jag kom hem kvällen innan hade portvakten tydligen sett att jag kysst en kille och berättat det för min värdmamma, min värdpappa och min yngsta värdsyster. Och eftersom jag sagt att jag kommit hem med Ramon trodde dem att det var han. Vad är det för jävla portvakt, haha. Om jag nu hade gjort det har han verkligen inte med det att göra, men var fick han det ifrån från allra första början? Till att börja med har bilen helt tonade rutor, och orka typ vara paranoid? Nu låter det verklgen som om jag försöker bortförklara mig här, men nej, jag tycker bara att situationen var hemskt intressant. En portvakt som lägger sig i mitt liv, är paranoid och typ inbillar sig/hallicunerar eller rent av hittar på? Ah nej jag kan ju som ni märker verkligen inte släppa det, knäpp kille. Nu är min datortid egentligen slut så får väl hitta på något annat - lika bra. Beijos