Brasilien 07/08

Panik och gladje pa samma gang, har 17 dagar kvar i det har landet. Klart jag kan komma tillbaka i framtiden, klart jag ska det ocksa - men det kommer aldrig bli samma grej igen. Pa ett satt sager jag tack gode gud for det, pa ett satt kanns det ganska trakigt. A andra sidan skulle jag inte sta ut langre heller, skulle jag stanna skulle jag behova 1. egen lagenhet 2. en bil 3. distansstudier 4. javla massa pengar :P. Visst skulle det vara soft att fortsatta nu nar man val kommit igang, kommit in i allting, lart sig spraket, borjat tycka att det ar soft pa riktigt, och framforallt for att lamna ett stalle, ett liv bakomsig, ar bland det varsta som finns. Samtidigt som jag vill resa gjorden runt och bo pa massa olika platser har jag verkligen ingen lust att fortsatta lamna platser och liv bakom mig. Eller om jag nu kommer att gora det igen, tanker jag inte beratta det for nagon  i alla fall. (Sa bli inte forvanade ifall jag en dag ar borta). Inte pa det har sattet i alla fall, som nu, det finns ingen atervando. Om man kunde rora sig mer fritt och som man kanner for kanske det skulle vara en annan grej. Gud vad skont det ska bli att bli vuxen och  fa gora exakt som man vill. Nu kanske ni vuxna tanker att det stammer ju inte alls, men jo, for mig kommer det gora det i alla fall!

Ska fortsatta utnyttja tiden till max har i alla fall, ma vara lite tid kvar - men den har kvalitet. Fortsatter ga till stranden varje dag, vara med dem jag tycker om allra mest, ata och dricka det jag kanner for, se solnedgangen sa ofta jag kan, njuta av varmen varenda sekund. Bara vara, mitt liv haller pa att ta slut, an en gang. Har jag verkligen utsatt mig sjalv for det har frivilligt?