I chock
Jag vet inte vart jag ska börja, jag har så sjukt mycket att berätta och så extremt mycket som jag verkligen vill skriva ner - för att jag aldrig vill glömma det. Jag kan ju i alla fall börja med att berätta om första mötet med familjen på flygplatsen, första mötet med huset - och brasilianska ghettot. Jag kände knappt alls igen dem utifrån de bilder jag sett, och förstod inte alls vem som var vem. Framför mig stod tre jättelånga tjejer (till viss del högklackat), en mamma och Jose Luis (som var den enda jag kände igen). Jag förstod inte alls hur dem kunde vara så stora, speciellt inte den minsta - 13åringen (som sedan visade sig vara 15åringen). I bilen satt jag i mitten, med allas blickar på mig och hon som jag misstänkte var den äldsta systern, pratade non stop och jättefort på portugisiska hela vägen "hem". Ju längre bort från flygplatsen vi åkte och ju närmare huset vi kom - ju mer började jag förstå vad det faktiskt innebar att bo "45 minuter från stan". Vägarna var gropiga, och dem fick med jämna mellanrum sakta ner för att inte slå i bilen underifrån. Husen blev mindre och förfallnare, men allt ändå charmigt på sitt sätt (har jag insett nu på senare dar). Vid ett tillfälle gick en lös ko över gatan och när bilen saktar in och dom pekar upp på ett hus nästan helt täckt av galler och säger "casa" förstår jag att vi är framme. En stor plåtgrind åker automatiskt åt sidan och vi kör in på - bakgården - där det första jag lägger märke till är hönsen.
Jag tror aldrig jag vart så chockad i hela mitt liv, som jag tidigare nämnde - jag hade inte ens kunnat föreställa mig något liknande i min vildaste fantasi. Vi stiger ur bilen och går upp för den trappa som leder upp till huset och in i "hallen" - ena änden på ett av vardagsrummen, där även någon form av matbord var ända möbeln. Bara det faktum att ytterdörren var av galler satte sin prägel på det hela, dock kan jag inte beskriva känslan jag hade när jag steg in där. Dom visade mig runt, och huset visade sig vara väldigt stort - men jag hade fortfarande aldrig sett något liknande innan. Till och med mitt rum var stort, med två dörrar som vätte ut mot en liten ingallrad balkong, en säng i mörkt trä, ett plastbord med en fläkt på och garderob och byrå i samma stil, som verkade vara inköpta bara för att jag skulle komma. Utsikten från den lilla balkongen var skrämmande och underbar på samma gång. Trasiga och förfallna tegelhus, palmer och i horisonten bara skog, skog, skog. Jag kommer knappt ihåg det här längre, jag försöker minnas - men jag måste ha varit för chockad för att kunna lägga något på minnet.
Dom försöker prata med mig och lyckas till slut få mig att ta en dusch, för att sedan äta lunch. Det är först när ?mellansystern? ska gå och säger hejdå som jag förstår att hon inte var en av systrarna (utan en 20årig kusin får jag veta några dagar senare). Eftermiddagen spenderade jag med Julyanna, den äldsta systern, resten av familjen var inte hemma. Hon fortsatte prata portugisiska, non stop och jättesnabbt ? och jag såg ut som ett frågetecken (men det var roande i alla fall). Vi lyckades kommunicera en del genom ordböcker, tittade på tv och fotografier, satt på en av de två jättestora (ingallrade) verandorna och jag måste faktiskt säga att jag tyckte det var ganska kul, trots chocken och att jag inte förstod någonting. Vid klockan åtta kom familjen hem igen och jag fick träffa pappan ? han var minst dubbelt så stor som på bilden, likaså mamman. Jag fick en liten påse med två tvålar, tandkräm, bomullstopps och choklad. Dom hade även köpt havaianas (flip flop), som var vita med turkosa och rosa blommor på, till mig. Gav presenterna, boken är nu flera dagar senare fortfarande lika uppskattad och alla är helt begeistrade över hur vacker det är i Sverige. Den yngsta systern var inte hemma, hon var hos farmor/mormor förstod jag det som och kom hem några dagar senare. Stupade i säng ganska tidigt, med fläkten i högsta hugg och under endast ett tunt lakan. Natten som kom var inte precis den bästa, det verkar inte finnas något som heter ?ljudisolerat? här och mitt rum som vetter ut mot gatan med bara två tunna dörrar ? med ?fönster? som persienner som skydd, var ungefär lika turbulent som att sova på E4an. Dessutom var sängen smal och hård och jag vaknade mitt i natten av att jag frös (kan man det i Brasilien?).
Dom kommande nätterna sov jag som tur var inte där, utan i Jose Luis rum två nätter, med Julyanna och en kompis och två nätter med bara Julyanna. Nu har jag dock vant mig, och föredrar att sova på mitt rum ? konstigt nog är det inte lika hemskt längre, t.o.m. sängen känns mjukare.
Utsikten från min balkong!
Jag tror aldrig jag vart så chockad i hela mitt liv, som jag tidigare nämnde - jag hade inte ens kunnat föreställa mig något liknande i min vildaste fantasi. Vi stiger ur bilen och går upp för den trappa som leder upp till huset och in i "hallen" - ena änden på ett av vardagsrummen, där även någon form av matbord var ända möbeln. Bara det faktum att ytterdörren var av galler satte sin prägel på det hela, dock kan jag inte beskriva känslan jag hade när jag steg in där. Dom visade mig runt, och huset visade sig vara väldigt stort - men jag hade fortfarande aldrig sett något liknande innan. Till och med mitt rum var stort, med två dörrar som vätte ut mot en liten ingallrad balkong, en säng i mörkt trä, ett plastbord med en fläkt på och garderob och byrå i samma stil, som verkade vara inköpta bara för att jag skulle komma. Utsikten från den lilla balkongen var skrämmande och underbar på samma gång. Trasiga och förfallna tegelhus, palmer och i horisonten bara skog, skog, skog. Jag kommer knappt ihåg det här längre, jag försöker minnas - men jag måste ha varit för chockad för att kunna lägga något på minnet.
Dom försöker prata med mig och lyckas till slut få mig att ta en dusch, för att sedan äta lunch. Det är först när ?mellansystern? ska gå och säger hejdå som jag förstår att hon inte var en av systrarna (utan en 20årig kusin får jag veta några dagar senare). Eftermiddagen spenderade jag med Julyanna, den äldsta systern, resten av familjen var inte hemma. Hon fortsatte prata portugisiska, non stop och jättesnabbt ? och jag såg ut som ett frågetecken (men det var roande i alla fall). Vi lyckades kommunicera en del genom ordböcker, tittade på tv och fotografier, satt på en av de två jättestora (ingallrade) verandorna och jag måste faktiskt säga att jag tyckte det var ganska kul, trots chocken och att jag inte förstod någonting. Vid klockan åtta kom familjen hem igen och jag fick träffa pappan ? han var minst dubbelt så stor som på bilden, likaså mamman. Jag fick en liten påse med två tvålar, tandkräm, bomullstopps och choklad. Dom hade även köpt havaianas (flip flop), som var vita med turkosa och rosa blommor på, till mig. Gav presenterna, boken är nu flera dagar senare fortfarande lika uppskattad och alla är helt begeistrade över hur vacker det är i Sverige. Den yngsta systern var inte hemma, hon var hos farmor/mormor förstod jag det som och kom hem några dagar senare. Stupade i säng ganska tidigt, med fläkten i högsta hugg och under endast ett tunt lakan. Natten som kom var inte precis den bästa, det verkar inte finnas något som heter ?ljudisolerat? här och mitt rum som vetter ut mot gatan med bara två tunna dörrar ? med ?fönster? som persienner som skydd, var ungefär lika turbulent som att sova på E4an. Dessutom var sängen smal och hård och jag vaknade mitt i natten av att jag frös (kan man det i Brasilien?).
Dom kommande nätterna sov jag som tur var inte där, utan i Jose Luis rum två nätter, med Julyanna och en kompis och två nätter med bara Julyanna. Nu har jag dock vant mig, och föredrar att sova på mitt rum ? konstigt nog är det inte lika hemskt längre, t.o.m. sängen känns mjukare.
Utsikten från min balkong!
Kommentarer
Trackback
